En av Sveriges värsta miljöskandaler - medborgarskabstest

BT Kemi i Teckomatorp – en av Sveriges värsta miljöskandaler

Nuförtiden har Sverige några av de tuffaste miljöskyddslagarna i världen – men så har det inte alltid varit. Skandalen i Teckomatorp var en av Sveriges första och största.

I slutet av 60-talet blev miljöfrågor populära. Olyckligtvis hade intresset för miljön varit mycket lågt under föregående decennier, och att städa upp efter 40-, 50- och 60-talets slapphänta inställning är ett projekt som pågår än i dag. En av de mest uppmärksammade angreppen på miljön skedde i skånska småorten Teckomatorp.

Företaget Bönnelyche & Thuröe hade startats av två danskar i Malmö under slutet av 1800-talet och ägnade sig till en början mest åt att sälja byggmaterial. Med tiden utvecklades verksamheten mer åt det kemiska hållet, bland annat tillverkade man färg och växtgifter. Den nya inriktningen gjorde att man behövde flytta ifrån Malmö.

Under hösten 1965 flyttade Bönnelyche och Thuröe därför till Teckomatorp. Orten var liten, bara runt tusen invånare, men dessa utgjorde å andra sidan bra arbetskraft för Bönnelyche och Thuröe. Sockerbruket som, tillsammans med skofabriken, utgjort kärnan i Teckomatorp hade nämligen nyligen lagts ned. Bönnelyche och Thuröe tog över sockerfabrikens lokaler. Ungefär samtidigt köper Höganäsbolaget Bönnelycke & Thuröe, innan man 1971 säljer vidare växtgiftproduktionen till danska Kemisk Værk Køge som i sin tur döper om företagsnamnet till BT Kemi.

BT Kemi tillverkade bland annat hormoslyr, ett växtbekämpningsmedel vars funktion var att få växterna att helt enkelt växa ihjäl sig. Hormoslyr blev mycket populärt men ganska snart började orosmolnen torna upp sig. En hel del tydde på att hormoslyr skadade både människor och miljö, bland annat tycktes det kunna åsamka cancer och skador på foster. Statsministern på denna tid, Thorbjörn Fälldin, mötte några av de drabbade och blev mycket bekymrad.

Hormoslyret tillverkades alltså på BT Kemi i Teckomatorp. Eftersom att det på denna tid inte fanns några miljöskyddslagar alls krävdes inget särskilt tillstånd för giftproduktionen. Länsstyrelsen ville dock att Vatteninspektionen skulle komma med villkor för verksamheten, så att inte gift läckte ut i grundvattnet. Vatteninspektionen svarade genom att ge ett tillfälligt tillstånd.

Det tog bara drygt ett år år efter fabrikens öppnande 1965 innan människorna i Teckomatorp började oroa sig. Den fräna lukten var en sak, det kunde man kanske leva med, men när flera närboende såg sina ormbunkar vissna utan synbar anledning slog man larm, där den ledande i processen var trädgårdsmästaren Carl Johan Ahl.

Vid fabriken fanns gamla slamdammar där vatten skulle renas genom klorkalk. Det tycktes dock som att vattnet från dessa dammar läckte ut i den näraliggande Braån, och detta bekräftades av Statens växtskyddsanstalt som gjorde en undersökning av ån och fann att vattnet var giftigt. Ett antal trädgårdsmästare som bodde intill fick skadestånd av BT Kemi i utbyte mot mot ett löfte att inte fortsätta processa mot BT Kemi. Carl Johan Ahl vägrade dock skriva på pappren och fortsatte sin kamp.

Att frakta bort giftrester kostade mycket pengar för BT Kemi och i oktober 1971 började man under ledning av platschef Ragnar Nilsson att gräva ner 200-literstunnor på fabriksområdet.

Folket i Teckomatorp reagerade kraftigt. Stanken blev bara värre, och framför allt barn utvecklade allergier och andningsproblem. Men den kommunala hälsonämnden gjorde ingenting eftersom att BT Kemi lovat att förbättra reningsprocessen.

Många Teckomatorp-bor var rädda om sitt nya jobb, men den unga mamman Monica Nilsson tyckte inte situationen var acceptabel. Hon kontaktade Kvällsposten som skickade en vikarie. Han skrev om Monica Nilssons uppgifter, men BT Kemis VD Göran Prawitz hotade att stämma tidningen på en halv miljon kronor om artikeln publicerades. Kvällsposten valde därför att avstå.

Trädgårdsmästare Carl Johan Ahl börjar driva en process mot BT Kemi men förlorar i alla instanser. Åren går och oron i byn blir allt värre. 1975 kallar hälsonämnden och BT Kemi till gemensamt möte i bystugan. BT Kemi-VD:n Göran Prawitz säger då att ”ska vi sluta röka och supa bara för att det är lite farligt också? Det måste finnas en balans”.

Byborna blir inte övertygade. Bara några dagar senare börjar det grävas på fabrikstomten, och det är då man börjar hitta de tunnor med giftavfall som BT Kemi i hemlighet börjat gräva ner på kvällar och nätter. Många av dem hade rostat sönder och gifterna spreds i naturen.

När upptäckten görs får en anställd på fabriken nog och ringer till radio och säger: ”Platschef Ragnar Nilsson och vd Prawitz kände till detta. Jag vill minnas att det rörde sig om mellan 200 och 250 tunnor. Jag tycker det är mycket svagt av företagsledningen. Det verkar som att man försöker skylla ifrån sig på platschefen och låta honom bära hundhuvudet”.

Snart uppstår fler och fler dödsfall bland bärplockare och skogsarbetare som använt hormoslyr. Det går inte längre att blunda för ämnets giftighet och det förbjuds 1977. Carl Johan Ahl vinner sitt andra domstolsmål mot BT Kemi och får ett skadestånd på 1,25 miljoner kronor.

Det danska moderbolaget får, som väntat, nej på förfrågan om att fortsätta produktionen. Då försätter man företaget i konkurs och flyttar tillgångarna till moderbolaget i Danmark. På så vis undkom man att behöva bekosta en enda krona av den sanering som nu kostat åtskilliga hundra miljoner kronor.

Ragnar Nilsson och Göran Prawitz åtalades för ”vårdslöshet med gift”, men friades i Landskrona tingsrätt under sommaren 1977.

På hösten samma år började man lägga dräneringsrör på företagsområdet för att fånga upp giftläckage från de 200 tunnorna. Man upptäckte då ytterligare 160 tunnor, med dinoseb. Det var också då den danska företagsledningen bestämde sig för att ge upp Teckomatorp.
Två år senare sprängdes fabriksbyggnaden och området kapslades in så att mer gift inte skulle kunna läcka ut.

Prawitz och Nilsson kallades till ännu en rättsprocess, varpå Prawitz friades igen. Ragnar Nilsson hade då redan avlidit i cancer. Det har under senare undersökningar framgått att risken för vissa former av cancer fördubblades i de som var anställda på och runt omkring fabriken, men att just Nilssons död skulle ha med BT Kemi att göra är omöjligt att fastställa.

Saneringen började under 2000-talet och avslutades under vintern 2021, även om det kan bli aktuellt med ytterligare åtgärder då det uppstått komplikationer under de senare faserna av saneringen.

Totalt har saneringen kostat de svenska skattebetalarna över 200 miljoner kronor. Samhällskonsekvenserna var dock än mer omfattande. Under skandalens inledning höll myndigheterna och BT Kemi varandra om ryggen och försvarade varandra. På den här tiden fanns det i Sverige en blind tro från myndigheter att företag alltid gjorde rätt för sig. Det förtroendet försvann, och i dag är Sverige ett av de länder med hårdast reglering i miljöfrågor.

Leave a comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Add Comment *

Name *

Email *