1950 flyttade då tonårige Cornelis Vreeswijk till Sverige med sin familj. När han dog 1987 hade han förändrat både musik-Sverige och svenskarnas sätt att se på landet.
Cornelis Vreeswijk får nog sägas vara den första store artisten i Sverige med invandrarbakgrund.
Han föddes i IJmuiden i Nederländerna 1937 men som trettonårig flyttade han och hans familj till Sverige 1950, då fadern Jacob imponerats över hur bra det var i Sverige jämfört med Nederländerna, som då fortfarande var trasigt och i en ekonomskt svår sits efter Andra världskriget.
Cornelis, eller Kees som han kallades av sina närmaste, lärde sig mycket snabbt svenska – inte minst genom att läsa Fantomen-serietidningar – och utvecklade även ett musikintresse bland annat genom att lyssa på Radio Luxembourg och genom att gå på konserter på Gröna Lund i Stockholm. Han skaffade sig snart en gitarr, men tog inga lektioner utan studerade istället de artister som spelade på konserterna och utvecklade därmed en ganska egensinning stil med gitarren.
I slutet på 50-talet började han skriva egna visor, ofta med en blandning mellan politik och komik, och snart började han spela på studentfester och andra mindre tillställningar. Snart fick skivbolaget Metronome nys om den unge holländaren och lät honom provspela i deras studio. Även om meningarna var delade kring Cornelis gångbarhet på den svenska marknaden så tilläts han till slut spela in en LP-skiva, ”Ballader och oförskämdheter”. Succén var omedelbart ett faktum.
De nästkommande åren åkte Cornelis på turné och skrev låtar både till sig själv och andra. 1965 hade han etablerat sig som musiker i Sverige och hade några låtar på Svensktoppen, bland annat ”Brev från kolonien”, en visa som var mer lustig än intressant – något som ofta var fallet med Cornelis största hits, vilket han inte alla gånger var särskilt nöjd med. Samma år gav han ut sitt andra album, ”Ballader och grimascher”.
En av anledningarna till varför Cornelis roliga låtar blev mer välkända än hans politiska kan bero på den censur han utsattes för. Bland annat pratade man internt på Sveriges Radio om att vara försiktiga med att spela hans samhällskritiska låtar… vilket så klart fick Cornelis att bli förbannad och helt förbjuda SR från att spela hans musik.
Cornelis fortsatte vara produktiv. Han gjorde album (både svenska och nederländska), var med i filmer och turnerade runt. Men vid sidan av musiken hade han stora problem och drack alldeles för mycket alkohol samtidigt som han också periodvis missbrukade amfetamin. Dessutom var han dålig med pengar, dels tog han inte tillräckligt betalt och dels slösade han bort pengar både på sina ovanor och genom sin välberyktade generositet.
Sjuttiotalet innehöll både fram- och motgångar men under 1980-talet blev situationen sämre och sämre för Cornelis, som trots att han bara var några år över 40 nu drogs med allvarliga hälsoproblem, bland annat diabetes. Han började bli alltmer bortglömd, men några lyckade framträdanden (bland annat ett TV-sänt nyårsframträdande 1985) livade upp både honom och karriären.
Cornelis Vreeswijk lyckades under några sista år framträda som om han vore pånyttfödd, med den gnista, värme och snabbtänkthet han visat upp under sina unga år. Men hans dåliga hälsa var alltför långt gången, han drog utöver sin diabetes också drabbats av levercancer. Den 12 november 1987 avled han, bara 50 år gammal.
Cornelis son, Jack, blev senare också vissångare – om än kanske inte lika populär och inte heller lika eldflängd. Han har till stor del ägnat sin karriär åt sin pappas arv, bland annat genom att framföra dennes låtar här och där och gjort det med den äran.
Cornelis var en spännande och älskvärd figur som än i dag betraktas som antagligen den mest kända svenska vissångaren. Men han var också en dubbelnatur: lika osäker och självklar som han framstod i en studio eller på en scen, lika osäker och skör var han vid sidan av den. Problem med alkohol, pengar, droger och kvinnor kom att prägla hans liv. Detta var kanske å andra sidan en av anledningarna till varför hans konstnärskap var så framgångsrikt: Cornelis hittade mycket motivation inte bara i samhällsorättvisor, utan också i personliga motgångar.
Låtarna som Cornelis skrev varierade mycket i sin natur och blandade högt och lågt. Från den i princip enbart lustiga låten ”Hönan Agda”, som handlar om en höna som inte får någon uppmärksamhet av hönshusets nya tupp, till svidande samhällskritik både mot det svenska samhället och det internationella.
Men han gjorde också flera minnesvärda kärlekslåtar, varav den mest kända och ännu i dag flitigt spelade är ”Balladen om Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”, som handlar om det moraliskt tveksamma mötet mellan en gammal man och en tonårstjej under en dans en romantisk sommarnatt. En annan välkänd kärlekslåt av Cornelis är ”Grimasch om morgonen”, som handlar om kärlekens smärta och våra svårigheter att prata öppenhjärtligt om detta ämne, något som insinueras redan i första versen:
Nu faller dagg och nu stiger sol
Men det kan du inte höra
Du ligger utan blus och kjol
Med läpparna mot mitt öra
Tala nu allvar ber du bestämt
Du skrattar visor och sjunger skämt
Du kan men vill inte göra
En sång om lyckan, den sköra
Att Cornelis Vreeswijk både var älskad och kontroversiell hade kanske att göra med att han såg världen ur ett annat perspektiv än vad de flesta svenskar gjorde. Kanske bidrog hans nederländska bakgrund till detta: ungefär som när hiphopen, med främst invandrarkillar i spetsen, från och med början av 90-talet började berätta om ett Sverige som ingen lyckats se och som ingen trodde fanns. En sann pionjär och rebell, långt före sin tid och med ett inflytande som ännu i dag påverkar låtskrivare i hela landet.
