Sedan 1700-talet finns det en svensk by i Ukraina. I dag är det inte särskilt mycket av svenska traditioner och det svenska språket kvar i denna by – men under en mycket lång tid såg det annorlunda ut.
Sverige och Ryssland har alltid haft ett komplicerat förhållande – egentligen ända sedan människor flyttade från Roslagen i Sverige till Ukraina och Ryssland och kallade sig för ”ruser”: något som är anledningen till varför Ryssland idag heter Ryssland.
Ibland har Sverige och Ryssland haft krig, ibland goda relationer, ibland uppgörelser om landområden. Under 1500- till 1700-talet var Estland ett exempel på ett sådant område. Sverige hade Estland i sin ägo fram till 1700-talets andra halva, innan Ryssland kom och tog över. En hel del estnisk-svenska människor tvingades då på flykt, och bosatte sig i det som i dag är Ukraina. Där bildades en by vid namn Gammelsvenskby – en liten ort där ännu i dag vissa pratar en slags gammaldags 1700-talssvenska.
Många dog redan under de första åren, på grund av svält och brist på tillgång till vatten. År 1794 fanns bara 224 personer kvar i byn, och den ryska regeringen krävde att alla manliga svenskar skulle gifta sig när man fyllt 30 för att försöka öka befolkningen.
I ett annat försök att öka befolkningen bjöds tyska kolonister mellan 1787 och 1805 in till Gammalsvenskby för att öka regionens befolkning. Tyskarna kallade området för ”Schwedengebiet” (svenskt distrikt) och byn för ”Alt-Schwedendorf”. De grundade snart tre grannbyar: Schlangendorf, Mühlhausendorf och Klosterdorf. I och med ankomsten av dessa tyskar blev svenskarna snabbt i underläge och så småningom var många av områdets präster och lärare tysktalande som inte kunde svenska.
Även om svenskarna inte använde den åkermark som de hade tilldelats fullt ut – de ägnade sig mer åt fiske än jordbruk- ansträngde omfördelningen av jordbruksmark till de tyska nykomlingarna relationerna mellan Gammalsvenskbys svenskar och deras tyska grannar, även om det förekom äktenskap mellan samhällena, vilket framgår av historisk dokumentation från kyrkorna i områdena. Även om svenskar och tyskar ibland var rivaler var de aldrig fiender och de två samhällena samarbetade i dåliga tider.
Trots detta behöll folket i Gammalsvenskby sina traditioner, sin lutherska tro i Svenska kyrkan och sin gammalsvenska dialekt. I slutet av 1800-talet återupprättades vissa band med Sverige, och ukrainska svenskar betraktades som en ”förlorad stam” som bevarade äldre svenska traditioner, som att skriva med runor och upprätthålla en äldre form av Svenska kyrkans kristna tolkningar. Under en tid, före de revolutioner som följde på första världskriget, blev besök från Sverige frekventa, och vissa bybor prenumererade på svenska tidningar.
Trots denna vilja att bevara det svenska fanns det ansträngningar från Rysslands sida att integrera de ukrainska svenskarna i det ryska imperiet. I de ursprungliga bosättningsplanerna undantogs ukrainska svenskar från värnplikt i tsarens armé, men detta ändrades i slutet av 1800-talet och 130 män från Gammalsvenskby värvades till den ryska armén under första världskriget.
Under det ryska inbördeskriget hölls Gammalsvenskby till stor del av Röda armén, även om byn utsattes för beskjutning från Vita armén under general Anton Denikin. Efter att striderna flyttades bort från byarna 1921 sökte byborna hjälp från Sverige, bland annat genom att skriva till ärkebiskopen i Uppsala, Nathan Söderblom.
1922 ledde Svenska Röda Korset en expedition till Gammalsvenskby för att ge hjälp och vägledning för att utveckla regionen och dess jordbruksmark. Enligt denna plan upprättades två nya svenska byar, Nysvenskby och Svenskåker delvis för att bevara deras rätt till marken. De tyska grannarna gjorde liknande och valde också att starta nya bosättningar.
Konflikter med sovjetiska myndigheter om allt från beskattning, politik och religion gjorde att vissa bybor ville återvända till Sverige – även om många aldrig någonsin faktiskt besökt sitt hemland. Den 1 september 1927 lämnade 136 bönder från byn in en namnlista till ”folket i Sverige, Finland och Amerika” om hjälp för att återförenas med sina svenska landsmän.
Dessa försök välkomnades inte direkt av Sveriges representant i Moskva, Carl Gerhard von Heidenstam, som tyckte att byborna borde vara försiktiga med sina önskemål. 429 bybor röstade den 28 juni 1928 för att emigrera tillbaka till Sverige i enlighet med Deklarationen om de ryska folkens rättigheter, som stödjer etniskt självbestämmande. Vid denna tid ökade trycket i Sverige för att tillåta folket från Gammalsvenskby att återvända, och den 22 februari 1929 godkände riksdagen – något motvilligt – deras rätt att komma till Sverige.
I juni 1929 nådde den sovjetiska regeringen en överenskommelse med svenskarna om ett övertagande av deras ägda mark i Ukraina och om passavgifter, och de flesta av människorna i Gammalsvenskby började förbereda sig för att lämna landet. På resan till Sverige fick de bara ta med sig så mycket ägodelar som kunde få plats i ett passagerartåg.
En veckolång resa via båtar och tåg påbörjades och 885 ukrainska svenskar anlände den 1 augusti 1929 till Trelleborg där de togs emot av prins Carl. Av dem som först valde att stanna kvar i Gammalsvenskby flyttade ett tjugotal familjer snart vidare till Manitoba i Kanada, där tidigare utflyttade från Gammelsvenskby valt att bosätta sig.
Majoriteten av byborna stannadedock kvar i Sverige, många av dem bosatte sig på Gotland samt i Västergötland och Småland. I ett försök att integrera dessa ”gamla svenskar” i det moderna Sverige tilläts de inte att stanna tillsammans, utan skulle placeras på olika ställen för att integreras med övriga Sverige. Regeringen var mycket måna om att försöka påskynda denna integration, bland annat genom att tvinga gammelbysvenskarna att lära sig svenska jordbruksmetoder – ofta emot deras vilja.
Ungefär fyra månader efter ankomsten till Sverige bad några att få återvända till Ukraina. Vissa skrev till Ukrainska SSR att flytten till Sverige var ett ogenomtänkt steg och sökte tillstånd för tre familjer att återvända till Ukraina. En del av dem gick också med i Sveriges kommunistiska parti i hopp om att visa sin lojalitet för de sovjetiska myndigheterna. Ukrainska svenskars förflyttning – både till Sverige och sedan tillbaka till Ukrainska SSR – utnyttjades i propagandasyfte av både antisovjetiska och prosovjetiska medier.
Totalt valde cirka 250 bybor att återvända till Gammalsvenskby. Med stöd av Sveriges kommunistiska parti bildade de ett mindre kollektivjordbruk kallat Röd Svenskby.
Livet tillbaka i Sovjetunionen visade sig vara hårt. År 1929 stängdes kyrkan i Gammalsvenskby av den sovjetiska regeringen. Hungersnöden 1932-1933 förnyade intresset för att – återigen – återvända till Sverige, och några bybor skrev under en lista där de förklarade att de ville lämna landet. Denna gången ledde det dock inte till några förhandlingar som det gjort första gången – istället arresterades ett tjugotal personer av den sovjetiska hemliga polisen. Fem av dem sattes i fängelse. Vidare så dödades flera bybor i den stalinistiska utrensningen de följande åren. På 1930-talet anklagades majoriteten av de 3 500 skandinaviska ättlingar som bodde i södra Ukraina för spionage och skickades med sina familjer till Sibirien.
I samband med nazisternas invasion av Sovjetunionen anlände den tyska armén till Gammalsvenskby den 25 augusti 1941, där de nazistiska soldaterna välkomnades som befriare. Under nazisternas treåriga närvarvo gav de de svensk-ukrainska invånarna tyskt medborgarskap och många av männen från Gammalsvenskby anslöt sig till de tyska styrkorna – i vissa fall frivilligt och i andra genom värnplikt.
När de sovjetiska trupperna närmade sig i oktober 1943 förflyttades svenskar och tyskar från Ukraina enligt Tysklands evakueringsplaner. Många av flyktingarna från Gammalsvenskby hamnade i Krotoschyn, i det tyska Warthegau som nazisterna hade tagit från Polen. Närmare 150 invånare i Gammalsvenskby greps av de sovjetiska myndigheterna i slutet av kriget och skickades till arbetsläger, men fick återvända till Ukraina och sin by redan 1947. Andra lyckades fly till Sverige eller direkt tillbaka till Gammalsvenskby.
Enligt en sovjetisk politisk princip att ta bort tyska ortnamn döptes Gammalsvenskby officiellt om till Verbivka 1947, för även om ”Gammelsvenskby” inte är ett tyskt namn så är svenska ett germanskt språk.
År 1951, efter Polens och Sovjetunionens utbyte av territorier, flyttades omkring 2 500 personer till området. På grund av den befolkningsökningen förenades de fyra byarna under namnet Zmiivka. Detta resulterade såväl i konflikter mellan de gamla byborna och de nya, men också att svenskar och tyskar hamnade i minoritet vilket kom att påskynda utvecklingen som gjorde att befolkningen blev alltmer sovjetisk/ukrainsk.
Några år före Sovjetunionens fall återupprättades kontakterna med Sverige och Kanada, och på 1990-talet gav Svenska kyrkan, Gotlands kommun och andra svenska organisationer ekonomiskt stöd och ledde hjälpinsatser i den ganska fattiga byn. 2008 besökte Sveriges kung och drottning byn när de ändå var på besök i Ukraina.
År 2016 hade byn endast cirka 108 personer som delar ett svenskt kulturarv. Endast ett fåtal av dem talar fortfarande den lokala svenska dialekten flytande och i stället pratar de flesta tyska. Turism från Sverige är dock fortarande viktigt för byn, och detta har resulterat i att åtminstone ett par tre-fyra yngre lärt sig att delvis prata den annars länge utdöende dialekten gammelsvenska. Det är dock bara ett fåtal äldre kvinnor som kan prata gammelsvenska flytande.
Under den ryska invasionen av Ukraina 2022 ockuperades Gammelsvenskby av ryska soldater. Det skedde då en folkomröstning om huruvida man ville höra till Ryssland eller Ukraina. De flesta i byn valde att låsa in sig och vägrade rösta, även om det fanns vissa som vågade gå och rösta nej till att höra till Ryssland. I november 2022 drog sig Ryssland undan från byn och regionen.