I alla länder finns ett antal invasiva arter. I den här artikeln går vi igenom några av de mest intressanta och, ibland, besvärliga exemplen i Sverige.

Mördarsnigel

Tidigare känd som ”spansk skogssnigel”, tills det framkom att arten faktiskt inte härstammar från Spanien. Namnbytet skedde 2021, men i folkmun har mördarsnigeln kallats för just mördarsnigel i åtminstone trettio år.

Man ska inte förväxla mördarsnigeln (som oftast har en rödbrun färg) med den svarta skogssnigeln (som oftast är svarta) eller den röda skogssnigeln (som är… ptja, röd) trots att båda har ett ganska liknande utseende – lång, slemmig och inget skal. Den svarta skogssnigeln ställer nämligen inte till någon skada, vilket den spanska gör.

Arten kom troligtvis till Sverige under 1970-talet. Det första fyndet gjordes i alla fall 1975 i Skåne och därefter kom den att sprida sig långsamt i landet under en tid, innan en dramatisk ökning under 80-talet.

Spridningen är omöjlig att stoppa. Äggen följer med i plantor, jord och avfall, och det får anses vara något av ett mirakel att mördarsnigeln än så länge bara finns i Europa.

Mördarsnigeln, som fått sitt namn genom sin kärlek för kannibalism (då av sjuka eller döda invidiver), ställer till skada genom att äta upp både fina och nyttiga växter. Får man mördarsniglar i trädgården, vilket är svårt att undvika till exempel en fuktig sommar, så är det stor risk att de förstör hela trädgården.

Mördarsnigeln saknar naturliga fiender i Sverige. Vissa fåglar och gnagare kan tänka sig att äta mördarsniglar i vissa fall, men väljer oftast någonting annat om det är möjligt. Det är därmed ganska troligt snigeln kommer att fortsätta öka i antal och hittas allt längre norrut, där den fortfarande är relativt ovanlig (allra längst norrut förekommer den inte alls).

Tvättbjörn

Visste du att det finns tvättbjörnar i Sverige?

Arten är ny här efter att traditionellt bara ha funnits i Nordamerika. Den etablerade sig i Tyskland under senare delen av 1900-talet efter att flytt eller blivit utsläppt från pälsfarmer ett par årtionenden tidigare (under 30-talet). Numera anses den etablerad i Tyskland med stora, livskraftiga populationer och har fått inhemsk status där efter att tidigare ha setts som en invasiv art. Även i norra Frankrike och i Danmark förekommer den.

I Sverige påträffades en vild tvättbjörn först 2014 då man hittade en död sådan i skånska Falsterbo. Därefter är det många som rapporterat att de sett tvättbjörnar, som för övrigt fått sitt svenska namn genom dess beteende att ”tvätta” sin mat i vattendrag.

Tvättbjörnar är sociala och intelligenta djur som ställer till problem genom att de kan bryta sig in i hus och förstöra saker. Bland annat är de kapabla att skruva upp burkar och korka upp flaskor. De är också sjukdomsspridare, bland annat kan de sprida en viss form av rabies – detta har dock nästan enbart förekommit i USA, även om det finns enstaka fall i Europa också. Det finns dock bara ett bekräftat dödsfall genom tiderna.

Tvättbjörnar ses inte som ett stort problem, särskilt inte i Sverige där arten är ny och där det är högst oklart hur många som finns, men det är ett intressant exempel på invasiv art tack vare sin storlek (de flesta invasiva arter är mindre) och sitt beteende.

Om tvättbjörnen på riktigt etablerar sig i landet kan den snabbt växa i antal. I Tyskland skjuter man årligen över hundratusen tvättbjörnar för att hålla populationen på en rimlig nivå. Skulle en etablering ske kan det få stora konsekvenser bland annat för vissa fågelarter och grodor, då dessa utgör en del av tvättbjörnens allsidiga kost.

Signalkräfta

I Sverige hade man fram till 1980-talet en ganska avslappnad syn på nya djurarter.

Den tidigare dominanta kräftan i Sverige var flodkräftan, som är ett av Europas största kräftdjur. Ett importerat bestånd från Finland förde dock med sig sjukdomen kräftpest. Dessa var tänkta att ätas, men när de blev sjuka och döende dumpade man dem i den stora sjön Hjälmaren, vilket innebar att sjukdomen spred sig.

Fler och fler vattendrag och sjöar drabbades av denna sjukdom. Kräftindustrin i Sverige ville ha en lösning, och staten bestämde sig då för att importera och etablera signalkräftan i landet, eftersom att denna ansågs immun mot kräftpesten. Vad man inte visste var att dessa ofta bar på en mycket mer aggressiv version av sjukdomen, vilket gjort att flodkräftan hamnade i ett än mer utsatt tillstånd. En smittad flodkräfta dör inom någon vecka, utan undantag. Dödligheten är 100 procent.

Signalkräftan anses numera vara en invasiv art och Naturvårdsverket kämpar mot dess utbredning (inte minst för att rädda flodkräftan), något som dock verkar vara en omöjlig kamp. Det beräknas att antalet flodkräftor i Sverige minskat med 98 procent de senaste hundra åren och varje år upptäcks nya vattendrag där signalkräftan etablerat sig och spridit kräftpest.

Vandrarmussla

Vandrarmusslan, även kallad zebramusslan, har funnits i Sverige sedan åtminstone 1940-talet men som först på senare år börjat utgöra ett problem – något som förväntas öka i framtiden. Från vad man sett i USA, där den först påträffades 1988, ställer den till stor skada på ekosystemet och dessutom kan den också skada hamnar, båtar och infrastruktur.

Problemet med vandrarmusslor är att de förökar sig snabbare och är mer tåliga än andra musslor. I ung ålder simmar de fritt men i vuxen fäster de sig vid allting som är hårt – inklusive andra musslor, vilket gör att övriga arter av musslor får svårt att överleva där vandrarmusslan etablerar sig.

Det finns sätt att bekämpa musslan, som att släppa ut stora mängder salt i till exempel en sjö. Men allt eftersom att stigande temperaturer gör vandrarmusslan mer bekväm i svenska vatten är det mycket sannolikt att den framöver kommer att utgöra ett växande problem.

Mårdhund

Mårdhunden, som inte är särskilt besläktad med mården trots namnet, är ett exempel där naturvårdsmyndigheterna fått rätt på problemet. Den vandrar ofta in från Finland, dit den kommit från Ryssland, och bär ofta på farliga sjukdomar vilket gör den icke önskvärd. Bland annat kan den smitta bär och svampar, vilket kan innebära att bären och svamparna från en smittad region blir oätliga.

I dag finns runt 300 mårdhundar i Sverige men antalet minskar snabbt. Detta genom det så kallade mårdhundsprogrammet som gör att man har ett antal steriliserade individer försedda med GPS-sändare. Dessa söker upp invandrande mårdhundar och man kan då skjuta de djur som dyker upp. Det finns i Sverige inga naturliga fiender till mårdhunden, så jägarna måste göra jobbet.

Till skillnad från en del andra invasiva arter är mårdhunden under kontroll i Sverige och det förväntas att den på sikt, bortsett från individer som tar sig över från Danmark eller Finland, kommmer att vara utrotad här inom en inte alltför avlägsen framtid.

Foto av Håkan Svensson