Den svenska musikindustrin var på stark framväxt och blev betraktat på ett alltmer seriöst sätt. Då vinner två skånska ”pågar” ett pris på Grammisgalan efter att ha spelat in ett kassettband där man sjunger falskt och använder kastruller och värmeelement som instrument. Musikindustrin slog bakut.
Grammisgalan är Sveriges stora musikgala. Den började redan 1969, när den svenska musikbranschen började bli både kommersiellt intressant och kulturellt accepterad. Musikindustrin ville kunna uppmärksamma framgångsrika artister och band genom att dela ut ett pris till dessa. Bland de första vinnarna märks bland annat Monica Zetterlund, Tommy Körberg, Jan Johansson och Cornelis Vreeswijk, som alla i flera decennier hade en viktig roll i svensk musik. Dessutom vann Stikkan Andersson, managern bakom ABBA, ett pris för sitt textskrivande.
Men 1972 blev det skandal. Den växande musikbranschen spenderade mycket pengar på sina artister och ville så klart att dessa investeringar skulle märkas genom att sälja många skivor och vinna fina priser.
Men Grammisgalans jury valde att utse Philemon Arthur and the Dung till årets grupproduktion. Den skånska duon spelade in humoristiska låtar på kassettband, med instrument så som gamla kastruller, värmeelement och ostämda gitarrer. Musikeliten blev förbannad över att en så amatörmässig produktion kunde vinna ett pris.
Framför allt var det stora utländska skivbolag som tyckte att det var löjligt att en sådan grupp kunde vinna. Man pushade hårt på att galan skulle läggas ner eller pausas. Många som var involverade menade att det kanske vore tillräckligt att förändra formatet eller byta ut jurymedlemmar. Men skivbolagen nöjde sig inte – galan skulle bort. Att Philemon Arthur and the Dung vann ett pris gjorde narr av hela musikbranschen, menade man.
Nästan ingen, förutom några på Philemon Arthur and the Dungs skivbolag Silence Records, visste ens vilka vinnarna var. De höll sina identiteter hemliga och varje gång de syntes offentligt var de utklädda, oftast i tomtemasker. Än i dag finns det många teorier om vilka dessa skåningar var – men något klart svar har vi aldrig fått.
Bland deras mest kända låtar finns ”In kommer Gösta”, som handlar om en gubbe som heter Gösta och som… ja, kommer in, och frågar efter kaffe. Något kaffe finns inte. ”Då går jag”, säger Gösta. Låten innehåller fem eller sex textrader som upprepas om och om igen tills man vill börja skrika, ungefär.
Att denna grupp vann ett pris sägs vara den främsta anledningen till varför Grammisgalan 1972 var den sista på femton år, innan den återupptogs 1988. Händelsen har analyserats i dokumentärfilmer och böcker och har även varit ämne för avhandlingar som kulturforskare skrivit.
Men Grammisgalan återuppstod alltså småningom och är nu åter Sveriges mest prestigefyllda musikpris. Även för Philemon Arthur and the Dung har det gått bra – fortfarande femtio år senare pratas det då och då om den mystiska, absurda skåneduon.
På senare år har dock vissa ledtrådar läckt ut om duons identitet. Genom åren har spekulationerna varit många, bland annat har bröderna Mikael och Thomas Wiehe ”anklagats” för att ha utgjort Philemon Arthur and the Dung. Men det är få musikaliska skåningar aktiva under 60- och 70-talet som inte nämnts i diskussionen.
Tidigare i år inträffade dock någonting märkligt som stärkte misstankarna i en viss riktning. Bröderna Rolf och Mats Svensson, vars åldrar överensstämmer med det som Philemon Arthur and the Dungs skivbolag Silence Records hävdat för många år sedan, uppträdde med bandet ”Anna Koka fem ägg jag är värd i huset” på kulturkvarteret i Kristianstad. Duon berättade då om bandet Philemon Arthur and the Dungs uppkomst, och spelade en av deras låtar. Medan man inte rakt ut sa att det var dem som utgjorde den mystiska 60-talsduon så har många funnit likheter mellan Anna Koka fem ägg jag är värd i huset och Philemon Arthur and the Dung. Tills vidare får dock mysteriet anses olöst.
Grammisgalan ganska förskonad från vidare skandaler
Sedan Grammisgalans återkomst 1988 har det i regel gått ganska lugnt och sansat till. Vissa skulle nog till och med säga att galan oftast är tråkig. Visst, bandet Popsicle som vann ”årets grupp” 1995 berättade att man önskade att dansbandet Arvingarna skulle dö i någon tragisk bussolycka. Något man bad om ursäkt för dagen efter. Och några år senare berättade några inte helt nyktra medlemmar från bandet Teddybears Sthlm att man hade för avsikt att mörda alla som röstade på Moderaterna. Men någon risk för att galan skulle läggas ner fanns inte.
Att det i Sverige skulle uppstå ett nytt Philemon Arthur & the Dung – alltså ett band som spelar in knasig musik med konstig hemmautrustning och som sedan säljer en massa album och vinner fina priser – är kanske inte så sannolikt. Men kanske inte heller omöjligt. Frågan är hur musik-Sverige skulle reagera på någonting sådant i dag: hade det kanske blivit uppskattat, eller hade de stora skivbolagen återigen surnat till?
Klart är i alla fall att Philemon Arthur and the Dung har sin plats i den svenska musikhistorien. Det är kanske inte ett band man vill lyssna på varje dag, men nog finns det väl någonting romantiskt – särskilt i dag när all framgångsrik musik är välproducerad och med ett väldigt rent ”sound” – i att någonting som detta faktiskt en gång i tiden kunde hända?