Genom historien har den svenska invandringspolitiken och synen på invandring pendlat fram och tillbaka, även om man under en ganska lång tid hade en relativt restriktiv syn. Den synen började luckras upp efter andra världskriget då behovet av arbetskraftsinvandring ökade. De senaste årtiondena har dock ett visst motstånd växt fram. I denna artikel får du en kortfattad sammanfattning av hur det sett ut de senaste 150 åren.

Går man tillbaka till 1800-talet så var svensk invandringspolitik helt oreglerad. Mellan 1860 och 1917 var det fritt att komma och gå som man ville och man behövde varken pass, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd, även om det hände att t.ex. tiggare och kriminella avvisades.

Under första världskriget började nationalismen växa i Sverige precis som i större delen av Europa och 1927 infördes utlänningslagen som reglerade invandringen till Sverige. Tio år senare kom lagen att revideras för att förhindra vad man tyckte var en alltför stor invandring av judar från Tyskland.

Invandringen före andra världskriget var emellertid ganska småskalig och det fanns vid krigets början bara ett par tusen flyktingar i landet, även om attityden under krigets gång förändrades och reglerna luckrades upp vilket bland annat innebar att ett stort antal danska judar kom till Sverige.

Efter andra världskriget ”boomade” den svenska ekonomin och det uppstod ett stort behov av arbetskraft och därmed flyttade många från Finland och Sydeuropa för att arbeta i Sverige. Fram tills 1970-talet var flyktinginvandringen småskalig, med några undantag, men detta kom att ändras bland annat när man valde att ta emot ett antal tusen chilenska politiska flyktingar efter militärkuppen 1973. Under 70-talet infördes även konceptet permanent uppehållstillstånd, men det krävdes alltså inga medborgarskapsprov eller dylikt för att erhålla ett sådant.

Under 80-talet fortsatte ökningen och 20 000 bulgarienturkar anlände till Sverige. Ingvar Carlssons socialdemokratiska regering valde i slutet av 1989 att stoppa all asylsökning i Sverige förutom de som ingick i FN:s kvot och de som hade synnerligen starka skäl. Något år senare upphävde Carl Bildts regering beslutet, och under 90-talet flyttade ett stort antal flyktingar från krigen i Jugoslavien till Sverige.

Under 2000-talet har antalet fortsatt öka, med en peak under 2015, då främst från Syrien och Afghanistan. I takt med att Sverige övergivit en historiskt sätt vanligen restriktiv invandringspolitik har kritik och motstånd ökat mot den ökande invandringen, och under de senaste femton-tjugo åren har många röster höjts för att minska invandringen, och för att förbättra integrationen genom att till exempel införa medborgarskapsprov.

Medan invandringen ökat har också utvandringen ökat. Med EU-medlemskapet 1994 har det blivit enklare att flytta till andra länder, antingen permanent eller för att exempelvis studera eller arbeta en tid, och därmed har andelen utrikesfödda ökat. I dag är ungefär två miljoner, alltså 20%, födda i utlandet och trots att det numera finns vissa planer på att minska invandringen så menar de flesta beräkningar att andelen kommer att fortsätta öka under överskådlig framtid.